De senaste åren har jag varit medveten om att det inte verkar vara särskilt bra att äta bröd. Det är många källor och rön i kombination med egna observationer av hur jag mår beroende på vad jag äter som lett fram till den insikten. Stenålders- och LCHF-dieternas förespråkare har drivit sin antispannmålslinje ett tag nu, och jag tror det ligger mycket i vad de säger åtminstone gällande den här biten.
Jag är inte en av dem som blivit glutenintolerant eller fått några magsjukdomar, men det är en ganska tydlig fysisk känsla att man blir tung av bröd, att mättnaden har en annan karaktär än efter mat utan spannmål. Jag känner också igen hypotesen att opiatpeptiderna i bröd är beroendeframkallande – det är lite för gott, enkelt, praktiskt och... samma sak hela tiden. Samma gräsfrön i snarlika variationer som man äter dag ut och dag in i något slags gastronomisk monokultur.
Tråkigt nog sammanfaller det här gryende beslutet med att jag äntligen börjat få grepp om hur degar fungerar och stjälper ut det ena fantastiska brödet efter det andra ur ugnen. Jag ser det som en avskedsritual, men den tar en djävulsk form i och med att bröd nu smakar godare än någonsin tidigare.
Bröd är mat för civilisationer snarare än individer, tror jag. Det har varit avgörande för hela samhällens överlevnad samtidigt som det troligen tagit död på individer tidigare än de skulle ha dött av den kost som människorna åt innan den agrara revolutionen.
Jag åt förresten just en brödskiva, rostad, vete- och skrädmjöl, solros- och linfrön bakad på surdeg, helt fantastisk. Man blir väldigt mallig över sådana bröd, Michael Pollan skriver om den känslan i
Cooked, att man skapat något oerhört husligt och näringsrikt och vackert. Men egentligen är det alltså 500 gram rent heroin man skrapat ner i en behändig förpackning.
Debatten mellan de olika kostreligionerna har förts i svenska stormedier och tråkat ut mig med sin skraltiga hantering av fakta. Boken som istället fått fylla ut några av de saknade pusselbitarna kring bland annat vilka kolhydrater man mår bäst av att äta är
Perfect Health Diet, där författarna den otäcka titeln till trots verkligen valt det akademiska spåret och redovisar sina källor med närmast oändlig noggrannhet. Det är mycket som framförs försiktigt, med reservationen att den vetenskapliga juryn inte är överens ännu, men kring vetet verkar bevisen vara överväldigande. Jag får nog ändå ta några silar till innan jag bestämmer mig slutgiltigt.
Ur ett historisk-geografiskt perspektiv kan man väl däremot fråga sig hur farligt det kan vara med ett livsmedel som har format en del av basen i inte bara europeisk kost utan även den i Indien, Mellanöstern osv... Till och med i Kina äter man mycket spannmål i form av dumplings, ångkokta bullar och nudlar. Kanske inte så mycket i t ex Japan, Thailand och stora delar av Afrika. Jag får gräva fram mitt gamla "food and health"-dataset och kolla korrelationerna :-)
ReplyDeleteJag tycker också att det känns konstigt, men det verkar finnas mycket data. I boken jag nämnder citerar de resultat av en kinesisk statlig studie ("The China Study" från 1979) av miljoner invånare som levde på olika baslivsmedel, där veteätarna stod för en väldigt mycket högre andel dödsfall i hjärtsjukdom än de som primärt åt ris. Det fanns också IQ-studier från Japan och annat, men det är förstås svårt för mig som lekmannaidiot att verkligen kontrollera sådana här saker.
DeleteMen som sagt, min känsla är att spannmål är ett bra sätt att hålla folk vid liv, men kanske inte så länge och inte i så god hälsa. Alternativet kan ju å andra sidan vara sämre, typ ännu mer utfiskade hav och storskalig odling av andra växter som får oförutsedda och förödande konsekvenser.