Vad man ska äta, del 1 av 468

Allt här handlar förstås väldigt mycket om mat. Folk är vegetarianer, folk är inte vegetarianer, folk pryar på slakteri och tar jägarexamen för pröva om de är beredda på att ta livet av något för att äta upp det. Folk dyker i containrar för att ta tillvara butikernas överskott, eller för att få kickar i ett grundmurat trygghetssamhälle. 

Timbro oroas av denna utveckling och bekostar boken En hipsters dilemma för att stävja eländet med människor som intresserar sig för vad de äter. Ert ätande är ju i jösse namn inget personligt val, gör nu bara som vi säger.
Det har varit några turer med sånt här. Marit Paulsen fick spel för några år sedan, i samma veva som tidningarna ägnade sig åt undersökningar om att de ekologiska grönsakerna inte verkade innehålla mer näring än de konventionella.
Jag är djupt misstänksam mot näringsläran som reduktionistisk vetenskap. En sådan sak är svår att motivera med annat än att all sådan vetenskap är djupt problematisk. Precis som det är en rejäl och godtycklig förenkling att beskriva medvetandet som ett "epifenomen av hjärnan" är det faktiskt inte seriöst att spalta upp en tomat i ett antal näringsämnen och sedan låta den "tävla" mot andra grönsaker i jakten på vinnaren inom c-vitamin eller antioxidanter som sedan kan malas och pressas till svindyra piller i hälsokostbutiken. Olika ämnen samverkar, motverkar och förstärker varandra, har olika effekt på olika personer, vid olika mognadsstadier och så vidare. Så länge vetenskapen är ytterligt primitiv känns det vettigare att bygga dieten på beprövad erfarenhet, i stil med de teser Michael Pollan driver.
Det verkar faktiskt finnas ett värde, faktiskt eller inbillat, i att exempelvis odla egna grönsaker eller äta lokalproducerad mat. Någonting blir bättre för individen. Petter Berndalen som fick en del spaltutrymme för sitt projekt att bara äta närodlat i ett år sade sig må bättre än någonsin, ha fått bättre lukt- och smaksinne, blivit starkare och fått mer energi. Sådant säger man nog gärna om det man slitit som ett djur för i ett års tid, men samma antropologiska studier som citeras av Pollan om obegripligt friska urbefolkningar världen över verkar peka på samma sak: människans närmaste omgivning är uppenbarligen förmögen att producera väldigt nyttig mat åt henne, och vår sjukdomsflora har utökats dramatiskt sedan vi istället började flyga runt mat över hela jorden och därmed tvingas behandla, förpacka och bevara den under helt andra former än tidigare. Om det låter esoteriskt så får det väl vara det.