Triphop

Jag vill bara inflika här att jag just kommit fram till att Tricky, Portishead och Massive Attack faktiskt skapade en odödlig musikalisk nisch och att deras (märk väl: gamla) sound inte har åldrats det allra minsta, till skillnad från vad Jan Gradvall och andra nervösa kappvändare velat göra gällande.

Reading list

Uppdraget "att påta i jorden istället för att fylla huvudet med skräp" har väl lyckats sådär. Den senaste tidens läsvanor:

Head Trip av Jeff Warren – ljudbok om alldeles för komplicerade saker att lyssna på under cykelturer på grusvägar, men den bästa populärvetenskapliga bok om olika medvetandetillstånd jag stött på.
Engine Summer av John Crowley – min s.k. favoritförfattare, störst på den nordamerikanska kontinenten, alla kategorier. Här är det i alla fall postapokalypsen som avhandlas med ett djup och en själ som bara återfinns hos John Crowley.
Myten om maskinen av Alf Hornborg – det känns som om jag läst lite för mycket om Alf Hornborgs teser om orättvist arbetsutbyte utan att läsa något av honom, vilket nu ska korrigeras.
Väckarklocka av Elin Wägner har jag lovat läsa.
Och så alla gamla rariteter av miljölitteratur från 70-talet som finns i överflöd på skolan... Många böcker, lite tid.

Långkok

Björksirap efter ett dygns långsamt nedkok av löjliga mängder sav.

Och så det lätt vidbrända resultatet.

Det är viktigt att lyssna på naturen

Gastronomi

Korvar smaksatta med choklad respektive lakrits är inte gott. Tack ändå till den desperata värmländska entreprenör som försökte sig på detta så att vi andra slipper.

Spridda skurar

Språkliga observationer hos den yngre generationen:
Smileyn har letat sig in i talspråket. Alla ironiska slängar följs genast tvångsmässigt av ett "närå" eller "ja ba skoja". Den som framhärdar i att inte ge sådana tydliga instruktioner blir en gåtfull sfinx.
Irriterande fraser: "Eller hur?" (sägs som svar på precis allt som man inte är direkt avståndstagande till). "Fan vad nice" (jag gissar att detta irriterar mig på samma sätt som "coolt" måste ha stört en äldre, belevad generation på 90-talet).
Och så min första recension. Vadå inte min? Och jag missar släppfesten på Riche i Stockholm för att äta nävgröt i Finnskogen. Vad är väl en bal på slottet.
Vänta, här är en recension till, sprudlande entusiastisk, närå ja ba skoja.

Unlimited female attention

Jag besväras av det här som möter mig i duschen. En duschkräm av ett visst märke som VI ALLA vet vilket det är utlovar obegränsad kvinnlig uppmärksamhet. Jag går en kurs i självhushållning, som för mig fungerar lite som en samhällelig avprogrammering, och likväl figurerar denna duschkräm på mitt boende. Så djupt tränger rötterna av detta...fenomen. Jag tror inte att personen som köpt krämen precis tror på påståendet på något medvetet plan, men ändå köper han den. Inte för att han skulle ha valt den i ett blindtest, utan för att att han efter att han växt upp med reklamen instinktivt förknippar varumärket med, tja, det som sägs på bilden. Är inte det ett rimligt antagande?
Det företaget ägnar sig åt är med Nina Björks resonemang att framgångsrikt vädja till vår närhetslängtan för att sälja sin produkt, som helt saknar koppling till denna längtan. Frågan är hur djupt sådana budskap sitter i oss.
Jag upptäckte för ett antal år sedan till min genuina förvåning att jag inte behövde några särskilda medel för att tvätta mitt hår. Det gick alldeles utmärkt med bara vatten, trots att denna möjlighet aldrig ens slagit mig under trettio år. Efteråt framstod det som löjeväckande att tro att människan skulle behöva en sådan produkt ur något vetenskapligt eller förnuftsmässigt perspektiv. Tvärtom talade allt för att produkterna förmodligen var skadliga att ha på huden. Men innan var det som sagt inget jag överhuvudtaget ifrågasatte. På samma sätt ifrågasätter man inte "unlimited female attention". Det är inte ens ett påstående att man får det, bara en mening, en association. Det är en sådan där lögn som hamras in tills den blir en odiskutabel sanning och något ett företag har rätt att utsätta oss för. Vi förväntar oss sådana osanningar av företagen, deras löften ska vara storslagna och orealistiska. Vi vill kunna ironisera över dem samtidigt som de sipprar in genom våra porer. Hur många fler löjeväckande sanningar bär vi med oss?
Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag kanske lånar lite kräm i morgon och undersöker om jag får unlimited female attention.

Vad man ska äta, del 1 av 468

Allt här handlar förstås väldigt mycket om mat. Folk är vegetarianer, folk är inte vegetarianer, folk pryar på slakteri och tar jägarexamen för pröva om de är beredda på att ta livet av något för att äta upp det. Folk dyker i containrar för att ta tillvara butikernas överskott, eller för att få kickar i ett grundmurat trygghetssamhälle. 

Timbro oroas av denna utveckling och bekostar boken En hipsters dilemma för att stävja eländet med människor som intresserar sig för vad de äter. Ert ätande är ju i jösse namn inget personligt val, gör nu bara som vi säger.
Det har varit några turer med sånt här. Marit Paulsen fick spel för några år sedan, i samma veva som tidningarna ägnade sig åt undersökningar om att de ekologiska grönsakerna inte verkade innehålla mer näring än de konventionella.
Jag är djupt misstänksam mot näringsläran som reduktionistisk vetenskap. En sådan sak är svår att motivera med annat än att all sådan vetenskap är djupt problematisk. Precis som det är en rejäl och godtycklig förenkling att beskriva medvetandet som ett "epifenomen av hjärnan" är det faktiskt inte seriöst att spalta upp en tomat i ett antal näringsämnen och sedan låta den "tävla" mot andra grönsaker i jakten på vinnaren inom c-vitamin eller antioxidanter som sedan kan malas och pressas till svindyra piller i hälsokostbutiken. Olika ämnen samverkar, motverkar och förstärker varandra, har olika effekt på olika personer, vid olika mognadsstadier och så vidare. Så länge vetenskapen är ytterligt primitiv känns det vettigare att bygga dieten på beprövad erfarenhet, i stil med de teser Michael Pollan driver.
Det verkar faktiskt finnas ett värde, faktiskt eller inbillat, i att exempelvis odla egna grönsaker eller äta lokalproducerad mat. Någonting blir bättre för individen. Petter Berndalen som fick en del spaltutrymme för sitt projekt att bara äta närodlat i ett år sade sig må bättre än någonsin, ha fått bättre lukt- och smaksinne, blivit starkare och fått mer energi. Sådant säger man nog gärna om det man slitit som ett djur för i ett års tid, men samma antropologiska studier som citeras av Pollan om obegripligt friska urbefolkningar världen över verkar peka på samma sak: människans närmaste omgivning är uppenbarligen förmögen att producera väldigt nyttig mat åt henne, och vår sjukdomsflora har utökats dramatiskt sedan vi istället började flyga runt mat över hela jorden och därmed tvingas behandla, förpacka och bevara den under helt andra former än tidigare. Om det låter esoteriskt så får det väl vara det.

De små liven

Växterna spirar i väntan på omplantering när kylan släpper. Ungdomarne spirar och övar relationer på folkhögskolevis i väntan på utomhussäsongen, Dansbandsveckan i Malung och friskt naturnära liv i tipis.
Gubben sitter på sitt rum och väntar på denna gudabenådade utrymning och ett hem i stillhet utan kvällar av unken progg.
Vi har backat traktorsläp och plågat träd. Vi har lärt oss om nävgröt och hackekorv och rökstugor. Detta med skogsfinnarna verkar vara något jag måste ta itu med, kanske inte genom svedjebruk, men de verkar vara ett lämpligt sturigt föredöme.