Höga Dr. Martens...

...är helt fantastiska för skogsarbete i djupsnö.

Undergången

Idag hade en journalist hört av sig till kursledaren för ett kvällstidningsreportage om folk som gör saker för att dämpa sin klimatångest. Den hemskt originella idén var otvivelaktigt hämtad från Filters reportage för ett år sedan, som både ökade söktrycket till utbildningen och höll på att leda till inspelningen av något slags underlig tv-serie om kursen. Till alla dessa mediespekulanters besvikelse finns inga kursmoment om bunkerbyggande och zombiekrigföring, och deltagarna verkar helt enkelt vilja lära sig odla, bygga och sköta djur.
Kanske är det så att klimatångesten blir starkast just i en stadsmiljö och dämpas av att ägna sig åt naturnära aktiviteter, som ger en något slags anknytning till och inflytande över själva temat för ångesten.
Hur som helst är det dåligt med survivalister här, åtminstone öppna sådana. Motiven för att gå kursen ligger nog i så fall mer i linje med den förra gröna vågen och handlar om självförverkligande och nedtrappning. 

Så säger vi alla

Nu lämnar jag detta eländiga väglag för några dagars rymdkrig och kylslagen eskapism. Självhushållare kommer att behövas på våra framtida marskolonier, tydligen.

Kretslopp

Det slog mig att utbildningen egentligen mest handlar om det här.

Arbete

Det här blir lite rörigt.
Det är väldigt komplicerat att förklara varför jag går den här kursen, och det känns som om nya pusselbitar dyker upp efter hand. Min tillvaro som frilansare har varit ganska frikopplad från den ordinarie arbetsmarknaden, som jag länge kände att jag "borde" verka inom, som anställd nånstans. Nu har jag vant mig och känner snarare tvärtom – hur kan jag komma längre ifrån den utan att stå utan mat och husrum? Här finns en tanke om att sänka sina kostnader så att man inte behöver jobba så mycket för jobbandets skull, vilket ju är ganska absurt. Min vän S har gjort mig bekant med begreppet arbetskritik som vänder sig just mot detta.
Varför skulle då en självhushållare jobba mindre, det är väl snarare tvärtom? Jag vet inte riktigt, det finns många bud om det där och det beror på hur många om är inblandade i projektet och hur de är organiserade. Hur som helst plockar man bort en väldig massa mellanhänder/komplexitet på vägen om man till exempel sår och odlar, föder upp och tillvaratar sin egen mat. Logiken säger att man då betalar med tid istället för de pengar som skulle ha gått till mellanhänderna, men huruvida den tiden blir längre än vad det tar att tjäna ihop pengarna ifråga... Det handlar ju också om ifall man tänker fortsätta med de ganska artificiella vanor som framförs som argument för att jobba – att köpa specifika produkter, konsumera semesterresor på sedvanligt sätt, dras med olika beroenden av rusmedel och så vidare.
Vad gör man då om man inte jobbar så mycket, utan produkter, semesterresor och rusmedel? Det vet jag inte heller riktigt. De olika spåren är mänskliga relationer, kreativitet, andlighet och annat som låter fint. Jag har väl några idéer om vad jag skulle pyssla med, men undrar hur ett större mänskligt sammanhang skulle tampas med en sådan situation. Aldous Huxleys Island är väl inne på ett sådant samhälle där folk är oförskämt "lyckliga", och som förstås jämnas med marken i slutet.

Vi som trodde att det skulle bli så bra